Ibland händer sådant som inte får hända. Det lurar liksom i  varje hörn och trots att jag varit i Sydafrika bra länge måste jag hela tiden påminna mig om att försöka försätta mig i säkra situationer som att stänga fönster och låsa bilen om jag är på ställen där det är stökigt.

Som idag, min tur att ta jobbarna till stan igen för löning och shopping. De som jag jobbar med vet jag att jag kan lita på, det är ett bra gäng ändå om de alltid är lite glada i hatten när jag plockar upp dem efter en dag på stan. Men glad i hatten och fortfarande tycka att det är lika kul när jag säger varmkorv på afrikaans är inga problem. Kan vara riktigt underhållande att sitta i bilen med dem. Men en dag som denna fick jag mig en annan upplevelse som gjorde att jag är väldigt tacksam över de som jobbar hos just oss, för det bryr sig och gör sitt yttersta för att hjälpa till. Vi är ett team. 

Jag släppte av dem i vanlig ordning vid ena shopping centret som ligger ganska centralt och är ett mer städat shopping center, åkte till kontoret för att göra lite pappersjobb hos Mike och efter några timmar satte jag mig i bilen igen för att plocka upp dem. De brukar alltid vilja bli upplockade på ett köpcentrum lite längre bort kallat ” idian shops” och där är det mer än stökigt. Så jag styr cruisern dit och där stod de, glada i hatten och väntade med mat för en månad. När de lastar på maten sitter jag i bilen, väskan min är bredvid mig och jag har nu båda fönstren öppna för att kommunicera med dem där ute. Då, från ingen stans går jag rakt i fällan. Brandon och de andra lastar på maten där bak och en man kommer upp bredvid mig så jag vänder huvudet mot honom, plötsligt går det upp för mig vad som håller på att ske och det ända jag får ur mig är ett så högt skrik så alla hajjar till då jag skriker FUCK och jag slänger mig ut ur bilen, knuffar undan killen och ser bara hur en annan kille med kniv ska hugga min väska men blir så rädd att han bara får med sig Ipaden. Bradon som stod och räknade sina kassor med mat  reagerade blixtsnabbt och som en riktig hjälte. Är imponerad hur han kunde rädda situationen och hur snabb tänkt han var då han kom ikapp killen med kniven och med min Ipad under armen, killen drog fram kniven igen och hotade med att döda honom och Bradon ger ett gensvar med att ta handen under jackan och dra fram sin pistol ( som inte existerade ) Brandon gör en hastig rörelse som gör att den andra killen tror på honom och släpper Ipaden och springer därifrån. Där kom Brandon gåendes med min kära ipad. Nu är ju en ipad bara en sak. En sak som jag visst skulle bli ledsen över att förlora men som jag absolut inte är beroende av eller behöver. Det var bara hela situationen som blev rätt obehaglig. Att bli lurad och att veta att vissa människor är desperata och inte har någon gräns och att inte minst bli påmind att det inte bara är något man säger och tjatar om att vara försiktig. Som sagt detta var ju bara min Ipad men tänk dem som blir utsatta av alla våldtäkter, kidnappningar och mord som pågår nästan dagligen i detta land. Kriminaliteten är hög och det gäller att vara skarp och på sin vakt hela tiden. Brandon var fly förbannad och skakad över att nästan blivit knivhuggen, hans ord ekar fortfarande i huvudet på mig ( varmkorv på afrikaans.. ? ) nej, utan att han var så besviken på dessa människor som gör att svarta dras över en kam. 

När vi åkte hem så stannade jag för att tanka. Där satt jag i land cruisern med Anita och Anna plus två barn i framsätet, bak på flaket var det fullt av dem andra, jag är den enda vita i bilen. En annan bil parkerar mittemot och en äldre vit farmer ( kallad boer ) hoppar ut. Han hälsade på mig men inte på dem andra och ställde sig och stirrade blindt. Anita vet vad han tänkte, Anna vet vad han tänke. varför tillåter jag som vit att ha dem svarta i framsätet? Förstår ni hur svårt och tillbaka i tiden det är i detta land? Anita fräste till och sa högt “Kaffers are aloud in the front seat”! ( kaffer är neger och väldigt fult att säga på afrikaans ) Jag och Anna börjar tok skratta medan farmaren blir stum och går där ifrån. Detta är inte Sverige. Detta är Sydafrika.

Utanför Anna, Brixi och Hendriks hus, vagnen är deras ” Donki cart ” som är deras bil.. 

Högljudda är bara förordet…

Nu ska jag försöka skriva lite igen. Var ett tag sedan. Har varit så himla mycket så nästan inte hunnit med mig själv ens. Älskar ändå när det är så. Mycket roliga saker på gång som gör att det där drivet blir enormt starkt. Jag ska jag vill och jag kan. Nu blir det garanterat att sätta i en högre växel och ta steget vidare.

Först och främst måste jag nämna hur fantastiskt kul det var att stå på Elmia och lära känna järn gänget bakom African Adventure. Är himla glad för att vi jobbar tillsammans. Och riktigt kul att träffa så många människor, det var verkligen som Falsterbo Horse show fast för jägare ( kommer fortfarande in lite häst paralleller här och där ) Sedan att få umgås med familjen och vännerna några dagar var väl behövligt. Hann även med en eftermiddag med familjen Jidesjö vilket var väldigt bra då jag och Jullan kunde planera lite för snart är hon är och ska få jobba häcken av sig hehe. Vi var ute på lite bäver jakt, såg inte så mycket bäver men väldigt fint att strosa runt i solnedgång i den svenska skogen som blivit grönare och grönare längs en porlande bäck. Till och med en och annan mygg surrade sig runt huvudet på mig. Fick en liten dos av den svenska försommaren.

Jag kastade sedan mig själv på flyget mot SA igen trött som den värsta tröttmössa med en edaste uppgift. Att finna Doug Arnold i Frankfurt. Jag hade ca 5 timmar i Frankfurt så tänkte att det var mer eller mindre cool beans. Satte mig på en restaurang och tog ett glas vin.

När det var 2 timmar kvar började jag dra mig mot gaten och spejade ut efter en person jag aldrig sett. Jag visste att han var gammal men inte mer en så. Jo, att han var amerikanare vilket menas med att han garanterat skulle ha någon typ av kamouflerad klädsel, under armer stuk, för de har dem nästan alltid. Men tjäääääna, planet till Frankfurt var ett sådant där 800 personers dubbel däckare kind of a story så svin mycket folk och en hel del jägare från USA med just kamouflage prylar. Jag gick till Flygpersonalen och frågade om Doug Arnold men de ville inte ge ut någon info. Make a plan var i huvudet hela tiden. Kunde ju inte droppa Mike nu. Hur jävla svårt kunde det vara att hitta en Arnold liksom, koom igen. Jag frågade några som jag tyckte såg ut som Doug ( för jag visste ju exakt hur han såg ut… eller hur var det nuråå..) Men fick mest lite förvånade miner tillbaka. Det var bara att ställa sig som ett får i kön för att pressa sig in på planet. Jag var sjukt besviken på mig själv. Men personalen ville inte ens låta mig ta deras speaker och ropa upp hans namn.. what to do.

Väl framme i Johannesburg såg jag en potentiell Mr Arnold men blev stoppad i pass kontrollen för mitt eviga tjat om Visum. Stod och bråkade med dem i någon timme tills de släppte in mig och då var Doug utom synhåll. Att jaga kudu var ju så mycket lättare än detta.

Efter mycket om och men gick jag fram till Doug och hjälpte han med att ta genom hans gevär till Kimberley flyget och fick redan då höra hur otroligt mycket denna man kunde om vapen och ammunition då han tom designat 4 egna kulor kallad Arnold Magnum och för att inte nämna att han haft en stor vapen fabrik som tillverkat egen designade vapen och hans avhandling High Power Rifle Accuracy som sålts i tusenvis av exemplar. Ett riktigt stjärnskott som nu ville förverkliga sin dröm om att en gång i sitt liv åka till Afrika och jaga. Han är 70 år, har en lunga och opererats för cancer 3 gånger. Hur strong är man inte då?! Imponerande.

Nu blir det att förbereda sig och packa för att åka till Eastern Cape då vi får en en grupp på 5 jägare. Jag som inte jagat alls mycket i Eastern Cape, kommer bli intressant. Lite svårt när man inte kan markerna så väl. Men här finns det bara ett alternativ, kasta sig in i det och se till att lära sig. Nu jävlar.

I skrivande stund sitter jag på flygplanet mot Johannesburg.
I helgen var jag ute och sköt mitt första djur med nya geväret! Hoddie behövde skjuta av några av hans gemsbucks då de är lite för många av dem så jag och mr Blaser hjälpte mer än gärna till. En gammal Gemsbuck female som var så gammal att hon inte hade några tänder kvar fick gå.
Blasern är så himla accurate ( vad är ordet på svenska? ) så efter en lång walk and stalk satt jag uppe på en copi utan att hon såg mig en 150 meter bort, ensam. 50 meter bort under några träd stod en flock kudu kor som även dem var helt ovetandes över mitt iakttagande. Hur bra var inte den stalken då liksom ?! Satt och iakttog dem en kvart innan jag lade upp Blasern på en av stenarna för att få det ultimata stödet. Det var en kraftig nord väst vind och jag skulle skjuta i en vinkel som gjorde att jag fick tänka till lite innan jag kramade av. Bilden av Peters kors han en gång ritat upp som träff bild innan kan skulle ut och skjuta min första råbock kom upp i huvudet och jag siktade framme i bogen mot halsen så utgången skulle ta lungorna korrekt och att jag inte skulle skjuta sönder magen som jag hade gjort med en vanlig bogträff. Mitt alldeles briljanta Swarovski kikarsikte stod på förstoring 6 då jag finner det mest bekvämt och får en bra bild. Allt var på sin plats och jag kramade avtryckaren som är oerhört lätt.
Gemsbucken gjorde ett jätte hopp och sprang sedan 20 meter innan hon blev ostadig och tog sitt sista andetag.
Efter några dagar av lite dåligt humör och trötthet kom ett smile som fortfarande pågår. Min första Gemsbuck och främst av allt med mitt egna gevär som jag verkligen älskar mer och mer. Kändes tungt att lämna det imorse. Sa åt Mike att ge det lite uppmärksamhet medan jag är borta. Haha.
Jag hann även ut och jaga med Terry innan han åkte. Han ville skjuta en warthog så vi smög in på mitt super ställe därdet är ungefär 4 vattenhål som ligger bredvid varandra på thornhill. När jag checkat hur vinden var och bestämt vilket vattenhål som skulle vara bäst smög vi mot det som låg längst bort av dem där jag skjutit 4 grisar med Will förra året. På vägen får jag plötsligt syn på en babian som inte sett oss ( vilket är väldigt ovanligt )
Jag vet att Hoddie haft stora problem med de två flockar med babianer som strövar runt där då de tagit många av hans lamm och varit aggressiva så jag satte upp skjut stödet snabbt som ögat och bad Terry skjuta när han kände sig redo. Babianen föll på plats. Vi tog henne in i skuggan för att fortsätta mot vårt andra vattenhål och grisjakt.
Vinden var prefekt, vi var perfekt täckta bland buskarna men vi satt i timmar utan ett ljud av något. Ibland blir det ju så. Jag hade svårt att hålla mig vaken då jag inte kunnat sova en blund efter redbull intaget och kändes som jag hade världens bakis dag. Ingen gris i sikte utan jag och Terry prövade varandras gevär i slutet innan vi packade ihop för att åka till lodgen då Terry skulle packa för att åka hem igen.
Jag tänkte på en sak när jag satt där. Istället för Swarovski kristallerna på Gatboys träns sitter jag nu med ett gevär med Swarovski kikarsikte. Vad hände liksom? Från häst tjej till professional hunter. Jag kan ju inte kalla mig professional ännu men jag ska bannemej bli lika duktig på jakt som jag var på hästar. Mina checklistor på vad jag ska packa bilen med innan vi går ut på jakt ska bli second nature. Det är ett tänk jag över upp. Det kommer ta tid men det får det göra. Det som är min stora utmaning nu och som jag vet jag måste göra något åt är att de flesta jag jobbar med inte vill lyssna på mig. Kulturen här är fortfarande att kvinnor ska städa och diska så att jag som är yngre, dessutom blond och framförallt kvinna ska säga åt en spårare till exempel att gå upp på en copi för att spana djur vilket är en ansträngning är inte populärt och jag blir ofta nerröstad och tillsagd att klättra upp själv. Visst klättrar jag mer än gärna upp själv men vem ska ta den andra copin då ?
Här om dagen fick jag ta ett samtal med Pa som jag jobbat länge med och som lärt mig massor, vi har klättrat copis och stått till sen natten och flått och nu plötsligt ska jag säga åt honom vad han ska göra. Jag vill samarbeta, göra beslut tillsammans men får stöveln tillbaka. Stopp och belägg dra i mitt skägg, så jobbar inte jag. Jag respekterar men vill ha respekt tillbaka. Ska det vara så jävla svårt. Det handlar inte om att jag är vit och säger åt Pa som är svart eller om att jag som är 7 år yngre än Pa eller att jag är kvinna och Pa är man, nejnejnej det handlar om att jag och Pa ska jobba ihop och att jag är Prohuntern och Pa tracker och vi tillsammans utgör ett fucking dream team. Ajjemen. Men den konstanta fighten om plats och vem som är vad är svår att knäcka.

Jag börjar bli en riktig hajjare på att tura runt.
Jag har nu lotsat två glada prickar på en fin resa som givit ett litet hum om hur fantastiskt stort och vackert Sydafrika är. Vi började från Kimberley och styrde mot Graaf Reinet. Från Kimberley till Graaf Reinet är det en ganska tråkig bit för vegetationen är ungefär den samma hela vägen. Acacia karoo breder ut sig och det är torrt, vägen är spikrak och skulle det inte varit för alla potholes så skulle man kunna sätta på autopilot. Det är när man närmar sig Graaf Reinet passet som det börjar hända saker. Där är det tom snö på vintern. Graaf Reinet är en gammal gammal stad med en gammal gammal historia och vi sov över i ett gammalt gammalt bed & breakfast som såklart ägdes av en gammal gubbe. Denna stad, eller man ska nog kalla det by kan man strosa runt utan bil för den är så pass säker.
Massa museum ( ordet får mig att gäspa..) och goda restauranger. Vi fick även till att åka till Valley Of Desilasion som verkligen var breath taking. Påminde mig lite om när Peter visade Gods Widow i drakens berg. Samma känsla. En oändlig horisont och djup.
Efter en natt i vackra Graaf Reinet ( jag kan aldrig uttala det namnet korrekt) styrde jag dem mot Addo Elephant park och vår lodge Cassamia som var typ som ett hälso center som låg precis utanför Addo. Jag tog dem runt i Addo och vi såg allt från över 200 elefanter till små merricats. Jag får ofta frågan om jag inte blir trött på att se alla djur hela tiden. Skulle aldrig inträffa. Aldrig. Jag blir lika exalterad varje gång jag ser en kudu som jag sett i tusentals.
Addo har över 500 elefanter och är en stor park men vad jag vet är att elefanterna blir bara fler och fler och de ända sättet att driva viltvård med så stora djur ( man kan ju liksom inte bara transportera en stor elefant hux flux ) är att skjuta hela bunten. nej, skojja bara.. Addo köper ständigt nya marker och breder ut sig. Så inom några år kommer parken vara enorm. De gissar på att den kommer gå om Kruger parken i storlek vilket gör farmarna i närheten sådär oglada. Och de har förbjudit culling jakt på Elefanterna vilket gör det svårare att manövrera.
Vegetationen blir pretty damn hammerd av dem om man säger så.
Från Addo svängde vi in till mitt absoluta favorit häng av alla som jag rekommenderar väldigt mycket- Amakhala privet game reserv. De har också the big five och där bor man som en kung. Jag lämnade Cindy oh Al på lodgen och åkte själv till Garles och Jennifer som är ägarna och goda vänner till Mike. Där känner jag mig hemma.
Jag har varit där ett antal gånger så jag känner de flesta guider nu. Blev bjuden på härlig grill fest med dem och fick lite off time från allt körande. Månen var enorm och knall röd, så man kunde inte haft en finare kväll på Amakhala.
Vi körde via Port Elizabeth där vi mötte upp Doug som har Splitting Image taxidermiry och Doug är en konstnär utan dess like. Snacka om grym konservator. Gå in och kolla på hans hemsida http://www.splittingimagetaxidermy.co.za/ han gör ett grymt jobb och får verkligen djuren att se levande ut.
Sedan körde vi till Jeffreys Bay där vi mötte upp Zeta som bor där. Vi åt läcker havsmat på stranden och efter ett glas vin och ett antal ostron senare var jag trött som en strumpa. Jag sov hos Zeta medan Al och Cindy övernattade på ett bed & breakfast precis på stranden. Så jädrans fränt. Jag åkte snabbt över till st Francis bay för att få nyckeln till vårt hus i Knysna som är Robs ( Mikes bror) place. Penzula.
Nästa dag var det Tsitsikama, ziplining, storms river mouth och monkey land på schemat innan vi nådde Knysna. Jag gav nyckeln till Al så han fick köra och försökte vara en så avslappnad passagerare som möjligt men när vi mötte bilar i samma fil titt som tätt måste jag säga att jag spände till lite och en skrikande växellåda när han växlade fel. Det är ju inte lätt att köra på vänster med växelspak helt plötsligt.
I knysna körde vi upp mot Pezula som ligger så att man har utsikt över hela knysna lagunen vilket är helt fantastiskt. Golf banan och anläggningen kan man sätta i kategorin top notch och för golf älskare som Al var detta paradiset.
Knysna är också en stad jag tycker otroligt mycket om.
Detta var vår sista bit tillsammans för vi ordnade en hyrbil åt dem i knysna så de kunde crusa ner själv till Cape Town de sista 3 dagarna.
Jag styrde upp mot Kimberley igen med ett stop och upplocka av troféer i Port Elizabeth. Hade en lång bilresa hem själv så skull vara lite smidigt kvick där men icke sa Nicke. Jag blev så lost man bara kan bli oh snurrade runt lite över allt tills jag efter 2 timmar snurrade mig fram till splitting image. De hade ingen adress som gpsen kunde ta upp.
Jag anlände sent på kvällen samma dag i Kimberley igen. Inte en kotte var vaken och jag kunde ju glömma att sova då jag hällt i mig äckel red bull så mina ögon var på väg att ploppa ut.
Nästa morgon var de tydligen jag som skulle ut och jaga med Terry på hans sista dag så de var bara att hålla i hatten och låtsas vara super pigg. Han ville skjuta en stor Warthog så tog honom till mitt speciella Warthog ställe utanför Hoddies gård. Vinden var rätt och vi hade en sjukt bra position så de kunde inte gå fel tänkte jag. Men inte ett ljud av något på 4 timmar vilket gjorde att jag kämpade med att hålla ögonen öppna och vara alert för vad som kunde dyka upp. Men jakt är jakt. Ingen Warthog dök upp utan vi packade ihop och gick mot bilen. Då plötsligt ser jag en babian. Hoddie har stora problem med babianerna då de tar hans får och gör mycket otyg. Vi har inte lyckats skjuta någon av dem så jag tar snabbt upp skjutkäppen och säger åt Terry att skjuta når han år redo.
En babian blev det.
Körde Terry till flygplatsen några timmar senare och återvände sedan rakt i säng.
Nu ska jag sova och vakna upp för att jaga Gemsbuck med Todd! Mitt gevär ska få jobba lite.