Oj vad sämst jag är på det här. Jag som skakade hand med en klient om att blogga minst 1 gång i veckan jo men tjena, någon som inte kan hålla löften liksom.. Nu har det hänt så himla mycket så jag vet inte vart jag ska börja. Om jag ska börja ? Jag tror jag gör så att jag slänger upp lite bilder och sen kör från och med nu ( peppar mig själv )
Okej kort bara. Vi har precis kommit tillbaka från Eastern Cape där vi haft sjuuukt fina jakter på riktigt bra kudu och lite annat. Well jag har precis tillfrisknat från en liten hjärninflammation som fick mig sängliggandes och bondat mig från massa jakt. Att vara sjuk här är ingen hit för man missar så mycket kuliga saker att vara sjuk utan att mamsis vårdnad är en ännu mindre hit. Jag låg för döden där ett tag. Så blir jag när jag är sjuk- det är döds synd om mig och jag är ensammast i hela världen. Igår fick jag sista blodproven om att min lever äntligen är bra igen. Jag kan börja jogga igen och inte minst vara med på allt!! Yes!!! Är så ute ur form att det är pinsamt och om drygt 2 veckor kommer film teamet Best of the West hit och ska springa efter kudu i Eastern Cape. Jag vill inte flåsa sönder medan de sprintar upp.
Eftersom jag inte kunnat röra mig så mycket fick jag uppdraget att åka på sightseeing med jägarnas fruar. Diane och Susan. Vi körde från Kimberley till Amakhala game reserve ( Eastern Cape ) Spenderade två nätter där och åkte sedan vidare till PE, Knysna, Uniondale, Wilowmore och slutligen vår jakt camp i Steylerville där Mike och de andra redan var. Den här resan tog rätt hårt på mig. Jag som går under namnet Garmin var rädd för att köra vilse. Jag låtsades att jag visste precis var jag var till Diane och Susan men egentligen hade jag ingen aning och önskade jämt och ständig att de måtte vara rätt väg. jag körde inte vilse en enda gång faktiskt. Men när vi kom fram till jakt campen tog mina batterier slut och jag blev sjuk igen.
Jag har föresten köpt en Garmin hand gps nu! Efter att Mike förklarat att när vi är i Mozambique och jagar och jag går vilse så kan jag hälsa hem. Så nu känner jag mig lite mer safe.
Jag har varit ute och jagat en hel del ( innan jag blev sjuk ) Skjutit Jackals, jagat Zebra ( när jag tryckte av så klickade patronen och det var den Zebran, letade zebra i två dagar utan skott tillfälle) Skjutit springbock, jagat springhaase, skjutit kudu ko, skjutit duvor. Börjar långsamt få lite mer erfarenhet ute i buschen.
Det bästa jag vet är att klättra upp en tidig morgon eller sen eftermiddag på en av copjisarna ( det betyder fortfarande kulle/berg ) och spana på kudus. Det värsta jag vet är om jag ser en stor kudu bull och ska ropa Mike på radion och förklara vart den är. Jag blir som i exstas och säger bara men bakom träden Mike!!! Bakom trädet! ”Det högra trädet med lite extra grönt i toppen ” Som om det finns en chans att han skulle veta vilket träd. Øvelse gir mester som mamma alltid sa när min bror Tord spelade Cello. Bara att träna och tacka Mike för sitt oändliga tålamod.
Dagar som jag känner att jag inte passar här kommer rätt ofta. Som när jag gick vilse IGEN för några jakter sen ( ännu ett skäl till min inhandlade gps! ) , eller körde in i en camp jag trodde ingen var i och letade giraff och giraff bebis så visade sig att Mike och en klient jagade där. Kan de vara så svårt att bara plocka upp radion och fråga ” befinner sig någon i Imbasa camp ” Förstörde deras jakt genom att brumma runt där. Eller att inte byta ut mjölken så när vi ska ha te efter en kall dag är mjölken inte mjölk längre eller att lämna lamporna på i bilen så batteriet är finito när vi startar den.. Jag förundras över mig själv ibland, hur jag lyckas. Visst gör vi alla misstag men jag får alltid den där känslan av att drälla runt lite för mycket. Kan jag inte skärpa till mig själv lite mer? Ska det vara så förbannat svårt. Tydligen.
Det jag måste bli bättre på nununu är kommunikation. Men allt sådant kommer väl. Vänta bara tills jag har min dangerous game licens och är din professional hunter. höhö.
Nu tar vi det lite coolish tills nästa grupp kommer som är på måndag. jag rider lite hästar, hjälper Mike och Natalie med att rensa upp lite runt huset, planerar vår nya lodge (!!!)
Usch det här med noshörningar.. jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen om hur arg jag är över tjuvjakten på dem. Mikes nära vänner Jarles och Jen som har Amakahala game reserve och ett antal noshörningar på sin mark varav två blivit nerskjuta detta år. De skjuter inte ens noshörningarna längre utan de ger dem en överdos av sömnmedel, sedan skär de av hornet och låter de dö en långsam och otroligt plågsam död. Helt förjävligt. De har folk som lever med noshörningarna hela tiden nu för annars blir dem tagna. Noshörningshorn pulver säljs för hela US$60,000 per kg och anses som botemedel mot cancer och alla möjliga sjukdomar. Det sjuka är också att de använder de som viagra i bland annat Asien. Över 200 noshörningar har redan blivit dödade 2012. Riktigt vidrigt. Jag kommer absolut försöka åka ner till Jarels och Jen för att lära mig mer om detta, hjälpa till. Jag vill göra något åt det. Inte bara sitta och titta på eller läsa om varje ny noshörning attack i tidningen. Det här är viktigt!! Nu blir det en sådan där lång text igen haha jaja. Här kommer lite bilder på allt. Jag ska skriva igen typ väldigt snart!!