Att spendera en hel dag på home affairs och sjukhuset istället för att följa med Mike och Terry till Bloem och skjuta pigeons kändes precis så tråkigt som de låter.
Jag blir ännu en gång påmind hur detta land funkar.
Jag och Mike besöker Home Affairs lite snabbt för att höra om jag måste till Pretoria och svenska Ambassaden för att förnya mitt visum som går ut snart och får där ett ” du skulle gjort detta för 30 dagar sedan” svar och att jag kommer bli utslängd. Typ. Jag tar bort min vänlighet som ändå inte hjälper vid sånna hör tillfällen och gör som de flesta Sydafrikaner gör. Rak på sak, inget annat och får då en bunt papper som ska ifyllas till morgondagen då jag kunde komma tillbaka. Jag har ju gjort denna process förut så jag vet att de pappren hon gav mig var bara hälften av vad jag behövde( de gör ofta så, säger att du behöver de och det men ” glömmer” att berätta om de andra hundra grejsimojser som du måste ha och du kommer med för lite papper och blir hemskickad igen)
När jag fått ihop alla papper så var det bara delen där jag behöver en doktor till hjälp- röntgen och hälso test för att se om jag är en smittande tuberkolosiiiii bacill.
Ringde till doktor och skulle beställa tid innan klockan blev 4 för då stängde home affairs. Jooo men tjena. Centralen hade fullt upp hela dagen så jag kunde snällt återkomma nästa dag. Bara det att nästa dag befinner jag mig i bilen som tur guide till Cape Town.
Jag ringde två gånger och frågade snällt men fick nejnej och lite mer nej.
Tanken att tänka som en Sydafrikan kom igen och jag skyfflade undan min svenska försiktighet och fann mig inte i att infinna mig sådana nonsens som detta just var. Finna mig i ett icke infinnande var vad jag gjorde. Så jag tog telefonen och samma trötta sekreterare svarade, jag gick rätt på med bestämd röst- ” koppla mig till Doktor Vorster”
Det var nämligen doktorn Mike skickade mig till när jag hade en släng av hjärninflamation. Sekreteraren blev lite stött och frågade vem som frågade. Jag sa med ännu mer bestämd röst att det spelade ingen roll för JAG SKA PRATA MED DOKTOR VORSTER.
Hon bad mig ringa tillbaka om 15 minuter för han hade en patient.
Prick 15 minuter senare ringer jag och samma trötta sekreterare svarar. Jag påminner henne om att hon SKA koppla mig till doktor Vorster nu, för jag har minsann väntat 15 minuter. Sagt och gjort Vorster svarar. Jag förklarade mitt läge och han kom mycket väl ihåg mig från sist jag var där då jag svimmade. Inga problem, han skickade mig direkt till röntgen och sedan för hälsokontroll en timme senare. Det är alltså så här man ska ta sig fram, som en ettrig bulldozer, får man ett block på vägen lyfter man helt enkelt bort det på ett eller annat vis.
Hur som haver så gick jag till home affairs med sjukt mycket välfyllda formulär om att jag inte är en svensk spion eller kommer med massa sjukdomar och jag tajmade in det så jag kom precis innan stängning för då är de så trötta. Jag satt 1 timme och granskades sjukt. Jag kunde se att damen bakom disken letade efter ett fel eller ett missat papper, till hennes besvikelse hade jag inte glömt något. Allt var där. Till och med en cd skiva med bilder på mina lungor. Det ni. Snacka om organiserad och när hon skrivit ut mitt temporary visum som jag fick tills mina papper har granskats av högre makter så kände jag seger. Mest över att jag fick till att möta Dr Vorster fast den trötta sekreteraren sagt nej. lbland kan jag med. Plötsligt händer det.
Igår var en skön dag för klienterna ville golfa hela dagen så Evert körde dem till Modderiver och jag stannade hemma för att skjuta Blasern. Mike fick prova också. Det är tydligen rätt delade meningar med om man ska rensa pipan efter var 5 skott eller ej. Eller ja, vissa gör de väl efter var 3 eller 10 och vissa gör det inte alls. Jag körde i alla fall var 5 i början.
Min blaser går som en klocka och kossan på mjölkpaket jag satte upp var mer än död. Känslan när skotten sitter i samma hål är skön men extra skön när jag vet att detta är mitt gevär. Mike va mycket nöjd även han. Avtryckaren är väldigt lätt så jag ska skjuta mycket för att bli van med den.
Jag är rätt taggad nu för Todd skicka sms igår om att Hoddie ville att jag skulle skjuta av en Gemsbuck åt dem. Jädrans dumt de i te vill att jag ska jaga på en söndag bara, annars skulle jag varit på g upp nu. Får hoppas jag får en lucka senare vilket är mindre trovärdigt då de är så att jag blivit tour guide. Så onsdag tar jag klienterna från Kimberley till Cape Town. Såklart via the garden rout och sådant men de kommer va en lång väg. Blir spännande. Jag som är en sådan hajjare på Sydafrikas historia liksom…Får nog börja googla lite.
Här om dagen spenderade vi hela dagen i solrosåkern lite utanför Bloemfontain för att göra samhälles tjänst. De har enorma problem med allt för stor population av rock pigeons, alltså duvor. De flyger ut från Bloemfontain centrum till solrosåkrarna och äter upp 50-70% av fröna.
Så vad vi gjorde var bara att gömma oss bland solrosorna med haglet laddat och när de kom in så gällde de att vara snabb och säker för fyyyyy satan vad snabba de var. Tydligen så har de rankats som en av de svårare duvjakter i världen ( märker hur ursäkten smyger sig in lite fint här hehe ) därav tog det ett tag för mig att först och främst bestämma mig för vem i flocken jag skulle sikta på och när jag väl gjort de var det ju allt för sent och jag sköt bakom. Men efter några timmar kom jag i det och de började singla lite duvor hos mig med. Man kan lätt smälla av över 500 skott.
I slutet kom körde jag, Al och Mike tävling. Inga regler bara inte skjuta varandra. Jag minns när jag tog jägarexamen hemma i Sverige hur jag faktiskt var rätt bra på lerduvor och försökte lura mig själv att jag var hel proffsig och att de andra inte hade en chans. Måste ha hjälpt för jag träffade faktiskt mer och mer. Jag stod tillslut som en hukad leopard och fick in svingen så sjukt bra när de kom, svingen Ragnhild! svingen! Var de som gick i huvudet på mig och jag svingade som aldrig förr. ”follow thru” är en viktig del, gör man inte det kan man hälsa hem. Såklart vann Mike men jag var fasen inte allt för långt bakom. Vi hade en helt sjukt härlig dag i alla fall och min blåa axel och svullna käke var lätt värt det. Helt lyrisk. Al som skjuter mycket gås och and i Seattle älskade det också. Nästa gång ska jag måla hela fejjan som en solros och se om jag smälter in.
Så nästa investering blir väl en Beretta silver pigeon. In My Dreams liksom. Nästa investering blir en skjutkäpp om jag skrapar ihop mina sista slantar..
Idag kommer vår kära vän Terry från Alaska! Han som jag stod med på jaktmässan i Seattle. Han besöker oss varje år för att bara ha det trevligt. Han har skjutit i princip allt. Han har till och med en garderob här med sina kläder. Hoppas på att få jaga lite pigeons med honom en dag innan jag drar ner till Cape Town. Terry är en härlig prick!
Haft en tuff vecka med tuffa dagar och tuffa nätter, tur jag är så otroligt tuff så jag överlevt.. Nej men det har varit väldigt tense den sista veckan för alla. För alla har verkligen jobbat som hästar och det har varit stressigt att få ihop allt. För att inte nämna att jag fick uppdraget att åka till Port Elizabeth för att hämta sängar och det fanns inte mer tid än att åka klockan 2 på natten så jag skulle va där runt 10, plocka upp sängarna och åka tillbaka igen. Alltså över 17 timmars sträckkörning med trailer. Som tur var fick jag med mig Todd som är Hoddies son och som kan Port Elizabth som sin bakficka. Så jag och Todd byttes av. När man åker sådär är det rätt viktigt att veta var bensinsationerna ligger för fyller man inte upp på rätt ställe kan man bli soppatorsk innan nästa mack dyker upp. Todd startade som driver och jag babblade för att hålla honom vaken, jag babblade tydligen så mycket så att vi swishade förbi macken vi skulle fyllt upp på och de var ett par nervösa sista mil vi körde. Vår räddning var att det var nedförsbacken innan Cradock och vi seglade in på macken med nöd och näppe. Det jag kom fram till var att om jag skulle varit en truckdriver skulle jag varit enorm, för man har ju inget annat att roa sig med än att sitta och käka såatteeee..
Vi klarade resan finnemang och jag kände mig rätt fräsch efter också. Dagen efter styrde vi bilen till Bloemfontain som ligger ca 3 timmars biltur från lodgen ( med släp förstås ) känslan av att vara lite sliten kröp på. Samma kväll var jag okontaktbar. Morgonen därpå var ännu värre men de var bara att knipa igen och ta spaden för att göra stenarna jämna på vägen till lodgen. Jag slet i 30 grader värme med tunga stenar som inte ville röra sig och när Mike kom och pekade var det gjorts fel och att vi bara hade 5 minuter på oss att avsluta stenandet tappade jag det lite. Jag ville bara skrika ut ” men gör det själv då gubbjävel” packa väskan och dra därifrån. Men det funkar inte riktigt så. Jag bet istället ihop och tog ut aggressionen och det sista av min krafter på stenarna. När Mike ropade om det var klart skerk jag bara ” ja men det är fult som fan ” kastade spaden och gick därifrån. Han hajjade vinken. Det har varit mycket konflikter emellan oss som bott och jobbat här nu på grund av stressen och att alla är trötta men nu när man ser skillnaden och när klienterna faktiskt bor nere i bungalowen och det GÅR ATT SPOLA PÅ TOAN!! Känns de sjukt bra och man kan andas ut. Vi är ett bra team här, vi är sjukt bra och min stengång var inte ful som fan. Den var helt ok. Poolen har fått en sjukt snygg logga på botten och vattnet fylls, vi hade vår första ginotonic vid baren under stjärnorna med eldens lågor som omfamnar acacia veden och sprider den rökiga doften som man bara finner här nere. För att inte nämna att jag guidade klienterna på Mokala och det kryllade av djur på nära håll, jag insåg att jag fortfarande kan alla träd på engelska, afrikaans och latin och när jag ber att vi ska stöta på en stor noshörning uppenbarar sig denna otroliga varelse sig efter nästa krön. Där stod han, 20 meter från vår bil. Jag vred av motorn och kände hur min puls hettades till när han hastigt vände sig upp mot bilen. Han tyckte inte om att vi var så nära och gav signalen på att vi ska backa undan. Jag lovar, de var som att de rök ur näsborrarna på honom. Jag la i backen och drog mig långsamt tillbaka. De finns många historier där noshörningar slänger bilar som skrot. Detta påminde mig om hur bra jag har det. Jag lever livet här nere. Att få vara ute i naturen och ha möten med noshörningar är lätt värt de tyngre dagarna och fula som fan grusgångar.
Senaste kommentarer